Feelgood Mark

Idag är det ett år sedan du lämnade oss. Jag sitter just nu på samma folkhögskola i Mölnlycke som jag var på då, för ett år sedan. Då som nu handlade det om UNFs Distriktsordförandenätverk.

 

När jag kände all energi gå ur mig under lördagsförmiddagen så visste jag inte på en gång, men till slut så anade jag vad som hade hänt. Beskedet fick jag dagen efter, då både mamma och pappa hämtade upp mig på tågstationen i Borlänge. Men jag tog det inte så hårt. Det var trots allt inte helt oväntat att jag hade träffat dig för sista gången när jag satte mig på tåget ner mot Götet, så på något vis var jag förebredd. Förberedd på det oinvikliga.

 

Jag vet att du har det bättre där du är nu. Vad är inte bättre än att ligga på ett sjukhus och kämpa för sitt liv liksom? Hursomhelst. Från att bara ha varit med mig när jag hälsade på dig hemma i Gustafs så är du nu alltid med mig. Det känns tryggt att veta att oavsett vart här i världen jag är så finns du där med mig, beskyddar mig och ser till att jag alltid tar mig hem till gårn' igen. Men jag saknar dig. Tänker ofta tillbaka på de historier du berättat för mig, alla anekdoter du delat och all kunskap du förmedlat till mig. Jag är så tacksam för allt det. Jag kanske inte visade det då, men det är jag. Dina ord kommer jag alltid bära med mig, oavsett vad som händer. Det kan du vara så säker på!

 

Morfar. Jag älskar dig och jag saknar dig. Vila i frid nu, skruttgubbe!

 

Kör en nystart. Mycket har hänt sedan dagen innan Maiden i somras (sorry att ni missade Dagens Maiden #1. Det skulle ha varit The Final Frontier!), men jag tänker inte gå in på det nu. Det viktigaste är att we're back!

 

Ride on!

// M